Fredagen den 14 November.

I dag (läs den 14:e) kunde har varit som vilken fredag som helst, Jag stiger upp släpper ut hästar ger dem frukost, rastar hundarna ger dom frukost och gör i ordning mig själv och sen åker jag till jobbet, jobbar mina timmar och sen hem till familjen, MEN just där tog denna "vanliga" fredag slut.......
I dag var det den där fredagen som jag bävat för och flera med mig.....Berit´s begravning......en kollega till mig/oss som gick bort för några dagar sedan.....Så tragiskt , orättvisst , fruktansvärt.....för dryga 5 månader sedan var allt bra toppen och så...sen helt pllötsligt insjuknar hon.....on nu dryga 5 månader senare finns hon inte.....kan inte fatta det....när jag satt där på begravningen och tittade på kistan försökte jag förstå att det var "våran" Berit som låg där, ja det var hennes begravning vi var på....men det var precis som om myntet inte ramlade ner.....
Det var en fin begravning med sång och fina ord.....mitt i all denna tragik, sorg så var jag inte ensam, nej hade flera kollegor med mig och våra chefer.......vi var så många, så starka men ändå så sårbara......men vi var tillsammans, vi stöttade varann......och vi fanns där "med Berit".......
Efter denna omtumlande stund fick vi hälsa på familjen, jag hade inte fått den äran att hälsa då dem förut men det kändes ändå som om man kände dem lite....då Berit ofta pratade om sin "Kalle" och sina barn.......Jag följer de andra och hälsar på Kalle, Hej, Jag heter Kai.....Jobbade med Berit........Kalle säger då ganska spontant, Jasså är det du, jag dig har jag hört talas om..... Jag började skratta , det kändes bra.....under tiden jag hälsade på hela familjen så kände jag mig ledsen, tom, hade svårt att hitta de rätta orden...vilket inte är så svårt egentligen då det inte finns någon mall för vad man ska säga i denna stund....men man ville ju ÄNDÅ säga de rätta sakerna......eller mer riktigt INTE säga fel saker...

Vi följde strömmen bort till en byggnad där det var fika.....trots denna sorgliga stund skrattades det i borden och kändes rätt ok.....när det närmade sig slutet reser sig Bobbo våran chef och säger några väl valda ord till familjen från oss, Arbetskamrater.....och avslutar med en sång av Maria.......och JAA det var nog något av det vackraste jag hört så fint, känslofyllt, rörande.....ja jag finner inte ord, tårarna rann ner på min kind och kände både sorg och lycka då jag lyssnade på texten........snacka om att GÖRA DE RÄTTA SAKERNA VID RÄTT TILFÄLLE...du är en klippa Maria.....
Dagen var snart till ända och jag kände mig ledsen, tom, olycklig, trött och en huvudvärk som gjorde sig påmind hela vägen hem.....
Sov gott Berit..........