Denna veckan har varit ganska omtumlande med 2 för mig stora händelser. Först ringer en av mina närmaste vänner och talar om att han och hans sambo ska separera. Han är förkrossad, förtvivlad, olycklig och tappar lusten att leva. Ens eget liv rusar då och jag får känslan att det blir jobbigt att andas....nästan som ångest. Varför då jo för jag lider så med honom, känner hur ont det gör inombords, rädslan han känner och känns som om livet rusar ifrån.
Sen kommer jag till jobbet och för överlämning av min kollega vad som hänt under kvällen. Bl a en dödsolycka på E 45. Inget konstigt så mer än att den inträfat och det tragiska i sig......men sen kommer samtalet som får världen att gunga....ångesten att trycka på och livet att åter igen rusa.....det är en nära bekant som ringer och undrar om jag hört.......hört vadå säger jag.....jo den där dödsolyckan........jag hör att hennes röst låter nedstämd.....
Jag säger NEJ är det någon du känner? JA säger hon...du känner henne oxå!!!!! För någon hundradel eller nått slutar mitt hjärta att slå.....tiden känns som den står stilla....det knyter sig i magen.....mina tankar rusar..vem kan det vara........Sen säger hon namnet.....och det känns som om någon sparkar undan benen på mig. Inte för att personen är en nära bekant utan för att jag mycket väl vet vem hon är, träffat henne massa gånger, träffat hennes familj och helt enkelt någon man känner med och lärt känna.
Hon var stora systern som alltid satt med oss andra på läktaren i ishallen och hejade på våra grabbar, alltid hjälpte till...satt med oss i sekreteriatet....och alltid var glad. Jag minns speciellt 2 saker som gjorde henne speciell...1. Att en stora syster vill sitta med i en kall ishall och titta på hockey, hennes vilja att hjälpa till. 2....är ett minne för länge sen som har fastnat och som kom till ytan nu. Mitt första besök på Vattenland i Sunne...det var första sommaren...då träffade jag henne hon jobbade och hade hand om en av åk attraktionerna......det var ett riktigt busväder denna dag, kallt , blåsigt tror även att det regnade. Men hon satt där i kortbyxor, och någon form av jobbjacka med huva och bara log och skrattade trots skit vädret....det har jag som starkaste minnet av denna person...
Tragiskt endast 22 år....i början utav livet med allt vad det innebär så tar allt slut så fort så alldeles för tidigt....
Vi tänker på dig Lina och din familj........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar